What a feeling

I morse vaknade jag vid 7, pigg och glad med en massa energi. Såg min blivande dag som lång och underbar.. just då. Det slutade med att jag hamnade i sängen igen, sov som en stock halva dagen. Jag förstår faktiskt inte hur jag kunde sova så länge som jag gjorde. Det blir en massa grubbel och funderingar för mig när jag bara är hemma; när kommer han? när kommer vårat efterlängtade barn till världen? hur kommer den resterande tiden som gravid att vara? när och hur kommer ALLT att hända? Man blir som tokig ibland. Men det går heller inte att undvika när folk frågar om det hela tiden. Ibland har jag inget emot det, men ibland känns allt så tungt så jag vill bara sätta mig ner och grina. Jag försöker att hålla modet och humöret uppe så gott det går, och vissa berömer mig för hur bra jag klarar allt själv. Men har jag något val då? Nej. Om jag skulle gå och vara deppig hela dagarna skulle jag bara göra det värre både för mig och dom i min omgivning. Jag försöker se ljuset i tunneln, över 2 månader ha gått utan Cengiz vid min sida och BARA 1 månad återstår. Snart har 32 veckor av graviditeten gått och 8 veckor kvar. Tiden har gått fort när man tänker bakåt, men blickar man framåt är vägen kvar lång, känns det som. Önskar att jag bara kunde sova bort tiden..

Kommentarer
Postat av: Anonym

Tjenare tösen, hoppas allt är bra med dig! själv är det bara bra, fast en vecka till i utlandet hade inte varit fel! =P

tänkte kolla om du var sugen på en fika i veckan framöver?

/ Cattis

2009-11-05 @ 19:30:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0